Gå till innehåll

Articles

Jeep-körning på Bråt i Borås 7 Oktober 2006


Andreas.E

Det medförde att jag åkte Opel till Borås, eftersom det återstod en del service jag ABSOLUT ville ha gjord på min trettonbil före nästa körning. Det kändes allt annat än kul, men jag chansar inte att köra med grejor som inte är i det skick jag vill ha dem. Å andra sidan gav det ett ypperligt tillfälle till fotografering.

 

Jag hann inte mer än parkera bilen, så såg jag första bilen i mitt eget intresseområde

- en elvaelva som tre herrar höll på att små-fixa med före körning. "Hej! Jag har min bil stående hemma, råkar ni ha ett säte till en fripassagerare?" ropade jag uppåt kapelltaket där en av grabbarna höll på med nåt.

"Javisst, det är bara att hoppa in!" blev svaret. Så äntrade jag en pansarvärnspjäsbil för första gången i mitt liv, hur stor ära nu denna händelse kan tänkas bli tillskriven i historieböckerna... :) Lite som "Ett litet steg för människan..." osv... *s*"

 

Jahopp, efter att ha presenterat mig och de andra omtalat vilka de var, så satte bilen fart in mot området. Det visade sig att de tre herrarna var bröder och den yngste av dem ägde bilen. Jag tänkte inte på det så där omedelbart när jag steg in, men det satt Mickey Thompsson Baja Claw på kärran och det märktes rätt snart. Anamma och Regera, såna sulor vill jag sko min tretton med! Det var inte ofta under turen som spärrarna var inkopplade, DE DÄCKEN BET!

 

Herrarna hade haft bilen i fyra år och den hade precis passerat 600 mil. Chaufförens vana märktes tydligt, den här killen hade kört förut. Bröderna hade roligt ihop och samarbetade med bröders syskongnabb emellanåt. Chauffören fick tidvis skarpa brodersinstruktioner, men i nästa ögonblick så lös släktskapet igenom med beröm istället.

 

Det var en rolig tur de bjöd på! Att den här typen av bil tar sig fram vet jag, men med rätt vana och rätt hantering blir den en riktig terrängdräpare, där ingen sten är för stor (hmmmm!) och få ställen för hala. En 24-volts vinsch prydde till en början fronten på bilen och det skulle snart visa sig att den inte bara satt där för syns skull. Herrarna skulle fram, punkt och slut.

 

Visserligen hade de "min" inställning till offroading, grejorna ska hem hela. Det ska vara lagom djupa hål och inte luta för mycket. Gränserna ska inte utforskas med överskridande och det är roligt så länge man kör, inte att köra fast. Vi for runt inne i skogen på området och passerade diverse hinder under det att jag satt som i ett skruvstäd med höftbälte, ena foten mot tvärbalken över motorn och en hand stadigt gripande om bågens stötta längst bak. Och hålla i mig behövde jag!

 

Inte desto mindre så körde vi fast på ett ganska enkelt ställe egentligen. Chaufförens vänlighet att åka åt sidan för att släppa fram en med-offroader som kom från andra hållet, slutade med att vi kanade ner i diket eftersom kanten på den lilla grusvägen gav med sig.

 

Gott och väl 30 graders lutning och ett mjukt, blött och grusigt dike, orsakade första vinschningen. "Så bra, då ser jag hur det går till", tänkte jag, praktisk amatör som jag är. Den vi släppte fram lånade per omgående ut en mjuk stropp, eftersom vår egen bils förvaringsfack med det innehållet var blockerat mot klippan på andra sidan diket...

Och med den runt en björk på andra sidan vägen var vi strax uppe igen.

 

Nu gav vi oss in i skogen från ett annat håll. Över rötter, mjuk skogsmark, grenar, pinnar, sten och KLIPPBLOCK. För vad sten det är på Bråt! Jag hade hört talas om det, men det ÄR verkligen stenigt. STORA sten! Och i regnblötan som varit innan

- och var under träffdagen - så var det gott om blöta lerhål också.

 

Grabbarna bangade inte, även om de inte siktade på de djupare ställena. Genom for vi och upp på de blanka klipporna på andra sidan. Men i ett av hålen vart det stopp. En sten under ytan på lervällingen knuffade framvagnen oberäknat åt sidan. Med höger fram- och bakhjul på varsin sida om den större sten vi egentligen bara skulle åkt över på ena kanten, så var det stopp.

 

Det var bara att haka loss vinschen och bära den till fästet vid draget bak (ett smart sätt att bygga fästen på!) och försiktigt dra bilen tillbaka åt det håll vi kom ifrån.

 

På´t igen! Efter en stund var det dock tid för deras lunch och jag tackade för åkturen, med förhoppningen att få åka med dem mer när de begav sig inåt området igen. På min promenad tillbaka med kaffetermosen i hand, så såg jag IH Scout, Range Rover, Suzuki i drivor, plus ett antal specialbyggen. Jag kan inte säga det var MASSOR med bilar överallt, men vädret hade ju inte lovat solsken och semestertemperaturer precis och det kanhända höll en del hemma.

 

En bit in i skogen, så råkade jag på en ram-ren och obefolkad 13-bil och där stannade jag givetvis och kollade. Ägaren var iväg och hjälpte en klubbkompis, men en annan internetbekant dök upp och tjötade en stund. Det är kul att träffa folk som man både känner och aldrig sett förr! Denne valp-ägare hade precis köpt en Vattenfall elva - med servostyrning och vinsch - så nu var valpen till salu. Färden inne på området gick dock i en kamrats CJ7.

 

Sexhjulingens ägare dök upp och han visade sig vara den halv-vilde att köra som jag föreställt mig av historier och bilder jag sett på olika håll. Där sparades inte på krutet och det märktes också när han körde sen. Det var i lera som denne man ansåg bilen komma till sin rätt och var och en använder prylarna på det sätt man vill... :)Sepson-vinschen kom till nytta mer än en gång och leran stod tidvis som fontäner kringhjulen. En Willys med lutning som gränsade till vältning hjälptes också på rätt köl. Här är inga ledsna miner och hjälpen finns alltid nära till hands!

 

Samling för Volvo terrängbilar hade påbjudits vid grusgropen, men tyvärr hade det inte spridit sig riktigt som önskat. Hade jag vetat om det, så hade jag så klart talat om det för bröderna med elvaelvan och för de två andra elvaägare jag sett innan. Under hela dagen såg jag tre 1111, fyra original 11, två elvor med avkapad karossöverdel bakom "hytten", två ram-rena 13 Hytt med vikter över boggierna och en Valp. Så det var god uppslutning av gamla militärterrängbilar! Det ryktas om att det inte är så många som kör såna här bilar på offroadträffar, men här var i så fall undantaget.

 

Till grusgropen kom två elvor, den ena trettonhytten och urvalpen. Efter fika, fotografering och mycket volvoprat fick jag lift med den ena elvan. Den andra kördes av en kompis och förarna stod i kontakt med varann med komradio. Praktiskt! De här herrarna var försiktigare och tyckte det var roligast med trix mellan träd och ganska lagom lutningar. Ägarna hade köpt bilarna samtidigt i början av året och var inte så vana och inte så mycket för att utmana gränserna heller.

 

Icke desto mindre så var det till att hålla i sig ordentligt, det var inte fråga om fegisar. Grundare lervälling besöktes också och bilarna fick pisk uppför hala klipphällar. Man måste inte vara förtjust i att vältra sig i lera för att ha kul som offroader! Det är gott om trixiga stigar på Bråt, med stenar och gropar att passera över och träd att hålla sig borta ifrån.

 

Jag gick bredvid bilarna en stund och pratade med två mycket intresserade åskådare som undrade en massa om den här bilmodellen. Alla ser inte skillnad på en Valp och en elva och dessutom trodde de att en annan elva vi såg var av en helt annan typ, större och bredare. M90 kamouflage och bredare däck höll jag med om kunde orsaka den förväxlingen, eftersom de två elvorna i "kortegen" var helfärgade med originaldäck, den ena grön och den andra svart.

 

Av den entusiasm som jag såg blomma upp under samtalets gång, så får vi nog snart sällskap av far och son med en elvabil! De visste inte hur de skulle få fatt i en bil och inte heller reservdelar och information, men med upplysningar om forumens kunskapsbank på internet med sig hem i bagaget, så skulle de forska vidare i saken. Har du ett säte över i din bil på en offroadträff, så ta gärna med dig åskådare på en tur. De som kubbar omkring i skogen och ser på oss har ofta intresse, men vet inte hur det är att åka. Det kan också lära en och annan att vara lagom mycket ivägen, för det är ju ibland inte alldeles ofarligt att vistas i närheten av ekipagen.

 

Elvabilarna körde "följa-john" på de dåliga stigarna och turades om att köra först. De hade varit där på en körning i början på året när det var snö och is och de berättade hur halt och bökigt det hade varit. Fränt! Jag ser fram emot att köra med kedjor... Vi gick lite rekognosceringsturer då och då innan vi åkte vidare och stannade här och där för att se på andra när de körde i lerhålorna. Vi råkade på en av trettonbilarna när den forcerade ett surhål och en rullgrusbacke med hala rötter och stora sten. Bilen ruskade och levde om, boggihjulen for upp och ner över stenarna och till slut försvann bilen mellan träden ovanför kanten på kullen. De jag åkte med skulle nu fara hem och jag tackade för skjutsen. Det är jäkligt kul att träffa nya bekanta som delar ens intressen! Med internet är det inte svårt att hålla kontakten och jag lär träffa dem igen, förmodligen ganska snart. Jag fortsatte till fots och stötte på en herre som också gick ensam. Eftersom jag inte varit på Bråt förut, så frågade jag vart man skulle gå för att se mer. Han hade varit på de ställen som brukar vara mest att se på området, men just nu var det lugnt. Så vi tjötade en stund och världen är så klart liten. Han kom från Nässjö han också, tolv mil bort. Han kunde ju varit var som helst ifrån, men från samma ställe som jag själv...?

 

Vi knallade iväg till ett surhål, en tio minuters promenad då det passade på att regna ordentligt. Där höll två stycken i en Suzuki på att fara åt olika håll i gyttjan. Kul hade de, det syntes, trots att däcken inte bet riktigt. Cabben över "flaket" var nerfälld. Sätenas ryggstöd och grabbarnas nackar var NERSMETADE med gyttja. De fick plötsligt sällskap av två Sukor till och en Daihatsu i storleksklass mellan Suka och Landcruiser.

 

Med hjul ifrån en Valp så hoppade Daian omkring i lerans ojämnheter, så passagerarna skrek av förtjusning. Föraren höll inte igen. Rätt som det var, så for de senast tillkomna iväg och den förste Sukan blev kvar nere i smeten. Efter att äntligen och till slut tagit sig uppför ena "stranden" med den lilla fyran vrålande på sex tusen, så garvade de så vi hörde det utanför bilen och så for de iväg inåt skogen för fler äventyr.Nu var både jag och min nye bekant tillräckligt regnblöta, så vi beslöt oss för att det nog kunde vara färdigtittat i Bråt för den här gången. Vi lär nog ses hemomkring om jag får gissa! Min hemfärd i Omegan var faktiskt inte helt ointressant den heller. Det är ett nöje att köra en pigg vardagsbil när det är lagom mycket trafik, så att sexan får yla på kickdown emellanåt... :) Det fick vara kompensation för att jag inte fick köra den bil jag helst velat, den här dagen!


Användar Respons

Rekommenderade kommentarer

Det finns inga kommentarer att visa



Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Lägg till en kommentar...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder från URL.

Laddar...

×
×
  • Skapa nytt...