Bakgrund och konstruktion - Volvo TGB11/13/20

Bakgrund för modellen

Till grund för uppdateringen av fordonsflottan låg noggranna undersökningar av försvarets behov och hela den modernisering som inleddes under 70-talet gjordes med hänsyn till totalkostnads och livscykelanalyser.

Det svenska, mycket varierande landskapet ställer höga krav på terrängframkomlighet och en ny terrängfordonsgeneration med stor komponentgemenskap inom förutbestämda grupper var den totallösning som bäst matchade de ställda kraven.

I den nya generationen ingick inte bara valpens efterträdare utan även den större tgb-30 och -40 (Scania SBAT 111), bandvagn 206 och motorcykel 258 (Husqvarna)

Grundkonceptet som fastlagts med Valpen skulle förbli detsamma men en viss ändring av arbetsuppgifterna krävde ett kraftigare fordon med ännu bättre terrängegenskaper. Uppgiften gick direkt till Nils Magnus "Måns" Hartelius. Han hade tidigare utan försvarets inblandning funderat på hur en ersättare till hans tidigare konstruktion, Valpen, skulle se ut och tog tacksamt emot deras åsikter.

Det som främst behövde förbättras var innerutrymmena och lastförmågan. Valpen var ett litet fordon. En del nya uppgifter fick också tas med i beräkningarna. Bland spanings- och jägarförband fanns ett behov av ett amfibiegående fordon. Från andra håll kom krav på ett fordon som var tillräckligt stort för att kunna transportera en halv pluton soldater. Detta fordon skulle ersätta cykeltolkningen som var ett omodernt, långsamt och oskyddat transportsätt.

1967 påbörjades arbetet. "Projekt 4140", den nya terrängbilsgenerationen, omfattade ett flertal varianter både två, tre och fyraxliga. Senare kom dock den fyraxliga åttahjulsdrivna versionen att strykas ur programmet.

Den tvåaxliga versionen, kodnamn "4141", var bredare men förövrigt ganska lik den tidigare "Laplandern". Motorn var Volvos B20 (82 hk). Den treaxliga versionen, kodnamn "4143" försågs med B30 motorn (3-liters sexan från Volvo 164). För att motorn skulle passa bättre i en terrängbil, dvs få en högre och jämnare vridmomentkurva, trimmades den ned till 117 hk.

Förutom de prov som Volvo gjorde, testades prototyperna även flitigt av militären vid Försvarets Materielverks försöksstation i Strängnäs. Under 1972 tillverkades en liten förserie av basversionen på 61 fordon.

När serietillverkningen startade under försommaren 1974 hade vissa förändringar gjorts. B20 motorn som satt i den tvåaxliga versionen kom att bytas mot B30 motorn för att få större komponentgemenskap mellan fordonen. Effekttillskottet var också välkommet. Andra detaljer som skiljde de serietillverkade fordonen från försöksserien var utformningen av fönster och dörrar samt portalaxlarna som på de serietillverkade bilarna var både kraftigare och bredare. Vältrisken är en direkt följd av den höga tyngdpunkt som lätt blir resultatet av en rejält tilltagen markfrigång. Den tidigare Valpen hade mycket lätt att tippa om lutningen blev för stor. I och med portalaxlarna som flyttade upp tyngdpungten på det nya fordonet blev det nödvändigt att ha en bredare spårvidd.

Idag återstår rundt 1500 fordon i aktiv drift i försvaret. Enligt det sista beslutet som regeringen har fattat i frågan skall samtliga fordon vara ute ur organisationen 2010.

Konstruktion

Terrängbil 11, 13 och 20, Volvos C300-familj är medeltunga terrängbilar avsedda för körning på landsväg och i terräng.

Tack vare portalaxlar är markfrigången god och mekaniska diffspärrar ger bra framkomlighet på dåliga underlag. Bilarna är utvecklade i huvudsak för militära ändamål och komponentgemenskapen mellan de olika modellerna är mycket hög. Tgb 11 och 13 är så gott som identiska från främre kofångaren till tgb 13-s främre bakaxel. Fordonen är byggda på stel ram med stela hjulaxlar med portalväxlar upphängda i bladfjädrar. Karossen är en frambyggd plåtkaross med avbärarlister i trä.

Ramen är består av två längsgående sidobalkar i lådprofil och fyra tvärbalkar. De två mellersta tvärbalkarna är gastäta rörbalkar och fungerar som vakuumtankar. De två övriga är av samma typ som sidobalkarna.

Fjädringen består av bladfjädrar både fram och bak. Framändan på fjädrarna sitter i en fjäderbult och bakändan i fjäderhänken. Bladfjädrarna kompletteras av progressiva gummihålfjädrar som förhindrar genomslag och bottning vid hög last, samt dubbelverkande hydrauliska teleskopdämpare.

Motorn är Volvo B30 A. Det är en rak sexcylindrig vätskekyld bensinmotor med dubbla Zenit-Stromberg horisontalförgasare. Motorn är försedd med stötstångsdrivna toppventiler. Motorblocket är gjutet i legerat gjutjärn och kolvarna är av lättmetall. Borrning 88,9 mm och slag 80 mm ger en total cylindervolym på 2,98 liter. Maskinen presenterades i samband med Volvo 164 och det är samma motor, men med andra ventiltider, som sitter i C300-serien. I första utförandet gav motorn 145 hk. Installationen i C300 är nedtrimmad för bättre körbarhet och högre vridmoment och ger 117 hk@4000 r/min.

En dieselmotor hade passat biltypen bättre. Bränsleförbrukningen är mycket hög, inte bara beroende på karossform och däck utan även på svårigheterna att synkronisera förgasarna och på den gamla motorkonstruktionen.

Kopplingen är en enskivig torrlamellkoppling, kraften från kopplingspedalen överförs till urkopplingsgaffeln via vajer.

Växellådan är en ZF S4-18 (på tgb 20/Volvo C306 ZF S5-18). Både lådorna är helsynkroniserade och det enda som skiljer dem åt är utväxlingen. Växelspaken är gemensam för växellåda och fördelningsväxellåda. Fördelningsväxellådan är av typ Volvo FD 51 och är synkroniserad mellan hög och låg. Vid växling till lågväxel kopplas framhjulsdriften in automatiskt. Vid körning på högväxel regleras framhjulsdriften med hjälp av en tryckknapp på instrumentbrädan.

C300-serien är utrustad med ett tvåkrets trumbromssystem med servo. Genom att montera två hjulcylindrar i varje trumma på framaxeln få varje krets att verka på tre hjul. Servoaggregaten är skiljda från huvudbromscylindern och sitter i motorrummet. Bromssystemet innehåller även en kontakt som vid högt bromstryck automatiskt kopplar in fyrhjulsdriften vilket ska hindra att bakhjulen låses först. Ett varningssystem med en kontrollampa på instrumentbrädan visar om någon krets är trasig eller om bromspedalen tar för djupt.

Parkeringsbromsen är mekanisk och verkar, via en trumma fäst på fördelningslådans bakre gavel,direkt på kardanaxeln.

Styrväxeln är en vanlig "skruv och rulle" monterad direkt på rattaxeln. En pitman-arm påverkar via en hjälpstyrarm ett övre styrstag som sitter fäst i ett nedre styrstag som förbinder höger och vänster hjul. Styrsystemet saknar servoassistans.

Elsystemet är 24 volts och de bägge seriekopplade 12 voltsbatterierna på vardera 57 Amperetimmar sitter i en batterilåda till vänster om motorn bakom föraren. Generatorn är av växelströmstyp och av märket SEV Marchal. På vanliga tgb 11/Volvo C303 laddar den 35 Ampere. På militära radioversioner ex. ratgb 1112 sitter en större variant som ger 70 Ampere.

Strålkastare och lyktor är av enklaste typ. Fram sitter en rund huvudstrålkastare med hel och halvljus (55/50 Watt) samt körriktningsvisare och positionsljus. Bak sitter två runda kombinationsbaklyktor med bakljus, bromsljus samt körriktningsvisare. På vänstra sidan sitter också en väl tilltagen backlykta.